Ylvas Story

Det var februari, kallt och mörkt ute första gången Ylva kände den där lilla knölen i sitt högra bröst. Den där lilla knölen som skulle vända upp och ner på hennes 43-åriga liv. Läs Ylvas egna berättelse om cancerbeskedet och varför det blev så viktigt för henne att få dela det med andra.

"Mina händer var iskalla där vi satt i läkarrummet. Den äldre läkaren hade just sagt orden jag blint förnekat sedan den lilla knölen i bröstet för första gången uppenbarat sig några månader tidigare. Du har bröstcancer. Egentligen visste jag det redan. Samtalet för tre dagar sedan när samma läkare ringde och bad mig komma in, gärna tillsammans med någon, avslöjade ju egentligen allt. Ändå var det en dimma av ovisshet. Men nu var den borta. Jag hade bröstcancer. Cellgiftsbehandlingen planerades inom loppet av bara någon vecka, högra bröstet skulle opereras bort och sedan var det dags för strålbehandling.

Läkarrummet var nog egentligen inte speciellt kallt, men jag försökte sakta röra liv i mina stelfrusna fingrar medan jag sneglade på min sambo. Han grät. Kanske borde jag också gråtit men jag kände mig lite som mina händer, kall och stel. Mamma. Brorsan. Syrran. Johanna. Erika. Min chef. I mitt huvud började jag istället lista dem jag skulle ringa.

Direkt vi kom ut ur rummet tänkte jag Facebook: “Bara så ni alla vet nu på en gång, jag har cancer”. Men det var något som stoppade mig från att lägga ut. Första samtalet gick istället till mamma. Sedan fortsatte jag beta av listan och lugnade alla mina närmaste med att det skulle gå bra. Men det var inga lätta samtal. Det gjorde ont att höra smärtan och rädslan i deras röster. Barnen var allra jobbigast att berätta för, att försöka låta övertygande när jag sa att det kommer bli bra. Jag sa de orden så många gånger den eftermiddagen att jag själv trodde på dem. Det ska gå bra. Det bara måste det. Men det fanns ändå en helt ny, ovälkommen, tyngd i kroppen när jag la mig den kvällen.

Någon dag senare la jag ut det där inlägget på Facebook. Det kändes lite märkligt att det var så viktigt för mig att dela att jag var allvarligt sjuk, men jag ville verkligen att alla skulle veta. I vanliga fall delar jag inte speciellt mycket på social medier, det är i så fall någon härlig middag, en utflykt med barnen eller weekendresa till fjällen. Men något i mig gjorde att jag ville dela det här, med en gång. Kanske för att jag, efter att läkaren bekräftat att jag skulle tappa håret, dragit mina iskalla fingrar genom det, och tänkt att jag inte vill att folk ska se att jag är sjuk. Kanske kändes det därför lättare att få berätta om det själv. Kanske så att folk skulle slippa fråga. Kanske så att jag skulle slippa svara.

Jag slängdes abrupt in i sjukdomens värld. Helt overkligt att jag kände mig som en pigg och aktiv tjej ena dagen och nästa dag också - men då var jag plötsligt sjuk. Cancer dessutom. Smaka på det ordet, det var väl bara äldre eller de som ärvde en sådan sjukdom som får det. Cancer. Inte jag. En venport opererades in ovanför mitt bröst, cellgiftsbehandlingen påbörjades snart därefter och måendet försämrades för varje omgång av cellgifter. Huvudet rakades och även om det nästan kändes jobbigare än att jag skulle förlora mitt bröst, så var det på sätt och vis lättare då det var något jag kunde dela. Dela med min underbara sambo som hjälpte till att raka av mitt hår och sedan i ren solidaritet rakade sitt eget huvud. Dela med kvinnorna i bröstcancergruppen, en grupp som leddes av läkaren och samlades en gång i månaden. Dela med mina nära vänner som verkligen såg mig. Och dela det på sociala medier för pepp, kärlek och omtanke från vänner och bekanta.

Medan andra fyllde sommarmånaderna med kvällsdopp, husvagnssemestrar och långa middagar i stugor vid havet, var jag antingen på sjukhuset eller hemma. I väntrummet. I sängen. I soffan. Tröttheten ville aldrig släppa greppet om mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag än sov, det gick inte att sova sig pigg. Det fanns en förväntan inför den här sommaren. Vi hade så många planer, äventyr och resor att se fram emot tillsammans med familjen. Men det här blev sommaren som aldrig blev av. I alla fall inte för mig. Planer som aldrig infriades, äventyr som aldrig fick upplevas och resor som aldrig fick förverkligas.

Istället vinkade jag hej då till min familj när de åkte på sommaräventyr. De gjorde sitt bästa för att leva som vanligt och självklart ville jag att de skulle smaka på sommaren och njuta av livet allt vad de kunde, men önskade samtidigt att jag hade fått vara en del av det. Av allt. Mellan sjukhusbesök och behandlingar hittade vi trots allt våra ljusglimtar. Och även om sommaren inte blev vad vi först tänkt, så blev den ju faktiskt ändå.

Och sen, mitt i allt, började vardagen om. Barnen gick skola igen, hade träningar och skulle skjutsas till och från vänner. Huset skulle städas, gräsmattan krattas och middagar lagas. Månaderna gick. Den inneboende känslan var att inte ha kontroll över sitt eget liv, en sorts hjälplöshet spred sig. Jag var både fysiskt och psykiskt dränerad, men cocktailen av cellgifter fungerade och jag svarade på behandlingen bättre än många andra. I det mörka gick det trots allt åt rätt håll. Jag kunde se slutet, även om det kändes som att kroppen inte orkade mer, så var jag på väg ut på andra sidan.

Plötsligt, efter vad som kändes som en hel livstid, så slöts cirkeln. Det var samma läkarrum som för snart ett år sedan. Jag hade suttit i det där väntrummet för många gånger, fått positiva resultat och jobbiga besked, jag hade gråtit där men också lyckats skratta. Läkaren och sköterskans ansikten kände jag till alldeles för väl. Idag var rummet varmt och skönt. Jag tittade ner på mina händer. Gnuggade dem mot varandra, och uppmärksammade att de var en annan färg än den där första gången. Jag drog med mina fingrar över de korta hårstrån som som börjat växa på huvudet. Ja. Det här skulle jag också dela. Jag har inte cancer längre."

The purpose of Once Upon is to empower people’s mental health and wellbeing through memories and real life stories. That’s why we want to let other people tell their important stories here. Just the way they are. The good, the bad and everything in between. So that their stories can help others who have experienced something similar, felt the same feelings or can be inspired by the story of someone else’s life.