Stories
Att ompröva skönhetsideal med hjälp av familjefoton
1 januari 1970
Förra sommaren semestrade vi i Österrike vid en vacker, klar sjö omgiven av berg, ängar och skog. Den här dagen hade vi hyrt en trampbåt för att ta oss över sjön. Vårt barn hade aldrig åkt trampbåt förut – så det var en spännande och speciell upplevelse.
Written by Jana Heinicke
Båten vi fick var klarröd och hette ”Mausi”. Någon hade skrivit namnet i stora vita bokstäver på den röda färgen. Vi tyckte att det var lustigt. På det stora hela hade vi det jättebra. Solen sken, vattnet glittrade och det blåste en lätt sommarbris. Jag såg min man leka med vårt barn mot den här vackra bakgrunden och passade på att ta en massa foton av dem. Och jag hoppades förstås att min man skulle göra detsamma och ta bilder av mig och vårt barn – och inte bara bilder där vi poserade, utan även spontana bilder. Sådana där speciella, genuina bilder som verkligen berättar en historia, bilder som väcker minnen till liv.
Men tiden gick och han tog inte upp sin kamera. Jag minns att jag tänkte: ”Ser du inte hur magisk den här stunden är? Ljuset är perfekt, färgerna är levande. Jag har min nya bikini och för första gången sedan vårt barn kom till världen känner jag mig bekväm i min kropp – till och med vacker.” Ja, det där ögonblicket var nästan för bra för att vara sant. Men min man tog inga foton.
"Stunden av ren glädje och lätthet, som jag hade velat fånga, hade redan passerat."
Irritationen växte inom mig och till slut tog jag upp det: ”Varför tar du inga spontana bilder av mig?”, frågade jag. Men det som jag såg som något fullt naturligt, var för min man ett jobbigt måste. Så stämningen blev plötsligt en helt annan. Och jag blev ännu mer irriterad eftersom den stund av glädje och lätthet, som jag hade velat fånga, redan var förbi.
När vi var på väg tillbaka tog min man till slut en bild av mig och vårt barn. Det var ett spontant foto som jag inte var beredd på – och när min man såg bilden på sin mobil skrattade han högt. Det gjorde mig osäker så jag frågade varför han skrattade, men han sa bara: ”Du får se”. Vi lade till vid bryggan och klev i land, och lite senare, när vi satt på ett café, tittade jag på bilderna i hans mobil – och började gråta av ilska. ”Försöker du förödmjuka mig?”, frågade jag. ”Varför var du tvungen att ta bilden från den där vinkeln?” Allt jag såg i bilden var min dubbelhaka och mina bilringar, som min man hade fotograferat från en sned vinkel och sedan skrattat åt. Det kändes hemskt. Och så började vi bråka.
”Jag träffar dig varje dag”, sa min man när vi båda hade lugnat ner oss lite. ”Och tro det eller ej, men jag bryr mig inte om dina så kallade skönhetsideal. Jag skrattade eftersom bilden var så unik, eftersom ni båda såg så coola ut, eftersom bergen var i bakgrunden – och framförallt eftersom någon hade fått för sig att kalla sin trampbåt för ”Mausi”. Jag trodde att du ville att jag skulle fånga ögonblicket. Om du är ute efter den perfekt regisserade bilden av dig själv för dina sociala medier, så måste du säga det.”
"Innerst inne ville jag inte bara ha en bild som fångade ögonblickets magi, utan jag ville också se bra ut på den."
Men jag sa inget mer, för det där visste var det tog. Även om det var svårt att erkänna, hade han ju rätt: Innerst inne ville jag inte bara ha en bild som fångade ögonblickets magi, utan jag ville också se bra ut på den. Jag ville att bilden skulle tas från rätt vinkel, med perfekt ljus och bakgrund, så att jag senare kunde publicera den på Instagram. Och plötsligt blev jag ledsen över att jag såg världen genom ett så orealistiskt filter. Hur kunde jag – istället för att se vår coola unge, våra genuina leenden och semesterkänslan – bara se mina egna bilringar?
Vilken sorts negativ påverkan hade jag utsatts för genom mitt jobb och min närvaro på sociala medier? I apparna pratar alla ständigt om att älska och acceptera sig själv, om mindfulness och att vara i nuet – men ändå syns bara normativt vackra personer i idealiskt ljus och ur perfekta vinklar.
Samma kväll satt jag länge på balkongen i vår hyrda lägenhet och tänkte på vårt bråk, men också på min självbild och den bild jag visar upp av mig själv på sociala medier. Och till slut tänkte jag: ”Vad betyder äkthet, självkänsla och mindfulness på Instagram om det inte finns plats för semesterbilder med dubbelhakor och bilringar bland alla blanka, perfekt regisserade bilder?” Så jag publicerade fotot. Och tänka sig: Det var bara jag som såg bilringarna. Alla andra såg en vacker semesterbild.
PS: Numera tar min man ofta bilder av vårt barn och mig. Han har köpt en gammal analog kamera, framkallar fotona själv och skannar in dem. Han tycker att det är mycket roligare än att ta foton med mobilen. Så det är ett tips om du vill att din partner ska ta ögonblicksbilder av dig utan att du ständigt behöver påminna honom!
