"Människorna och tekniken förändras snabbt och Once Upon med den. Vi ska alltid vara relevanta!"

Vi hade precis kommit fram till hur vi behövde förändra olika delar av vårt system för att i framtiden kunna stödja en av de mest efterfrågade funktionerna: att kunna skriva text till varje bild i sin fotobok.

Det var en hel del som behövde förändras för att vi skulle få den dynamiska lösning vi tänkt oss och känslan var lite “Oj, oj, oj! Men hur ska vi få ihop det här då?” samtidigt som det var lika mycket “Oj, oj, oj! Det här kommer ju bli hur bra som helst!”. Men vi hade bestämt oss, vi kör! Det var mycket som snurrade i huvudet helt enkelt. Jag jobbade hemma, så en lunchpromenad vid älven skulle vara ett bra sätt att få lite ordning på tankarna. Det brukar det vara.

Det var i maj 2020, så pandemin var ett faktum, skrämmande och en stor förändring i vardagen för alla, men just den här dagen var det som om flera positiva ögonblick gjorde det lite lättare.

Vädret var fantastiskt och jag hade bra med energi från förmiddagens jobbmöte. På den solbelysta strandpromenaden vid Skellefteälven mötte jag ett äldre par som gick i armkrok. Vi höll så långt avstånd vi bara kunde och hälsade med en kort nickning när vi passerade varandra. Mannen i sällskapet hade vad som på avstånd såg ut som en klassisk Nokia 3310 tryckt mot sitt öra och var upptagen i ett samtal med vad jag gissade var någon av deras gemensamma barn. Jag blev lite varmare inombords. Dels för den värme ett vänligt ögonkast kunde ge, men också för att en sådan numera förhållandevis simpel teknisk pryl kan utgöra en så livsavgörande kontakt med sina närmaste.

Jag vandrade vidare på strandpromenaden och sneglade ut över Skellefteälvens strömmande vatten. Kraftverket strax uppströms släppte på extra mycket vatten den dagen så vattnet skummade och bildade massor av virvlar som snurrade runt varandra, som i en vattenvirvlarnas American Smooth. Stora långsamma virvlar fångade in de små och snabba i en ständig rörelse nedströms för att till slut glida ut mot djupare vatten och försvinna, men hela tiden föddes nya virvlar som livsbejakande kastade sig in i leken. Jag tog ett par bilder på skådespelet med mobilen men insåg att en video nog skulle göra det mer rättvisa och filmade en liten snutt.

Vilket poetisk metafor för livet! Tänkte jag i ett plötsligt anfall av hybris. Födelsen, uppväxt, möten, vänskap, separationer och återföreningar. Och till sist ska vi alla dö. Det gäller att ta vara på det. Lite sådär Carpe Diem ni vet.
Jag kom väl ganska snabbt till insikt vad gäller mina poetiska begränsningar, men dristar mig ändå till att använda metaforen med vattenvirvlarna på Once Upon istället. Den ständiga framåtrörelsen, förändringen. Många av våra ursprungliga hypoteser kring Once Upon och våra användare stämmer fortfarande, men världen, människorna och tekniken förändras snabbt och vi med den. Vi ska alltid vara relevanta. Följa rätt virvlar.
Den dagen hade vi bestämt oss för den med bildtext i.

På vägen tillbaka mötte jag en kvinna som imponerade med sin förmåga att cykla långsamt. Väldigt stabilt rakt framåt, men långsamt. Antagligen var det för att hunden som hon hade i koppel skulle få utforska världen precis som den ville.
Samtidigt kom en kille löpandes bakom henne i högsta fart. Han brukar springa ofta, det kunde man förstå, och han var bra rustad: kläderna, skorna, de sportiga solglasögonen, Beats-lurar och Apple Watch på armen.
Hunden, som var en mycket nyfiken hund, sprang plötsligt över på min sida av vägen och jag tog reflexmässigt några steg åt sidan.
Löparen, som hade varit upptagen med att kolla tiden, eller kanske pulsen, på sin Apple Watch, lyfte blicken från klockan och insåg att ett hinder i form av ett sträckt koppel plötsligt var en del av dagens träning. Han påbörjade ett något panikartat hopp, fortfarande med högerarmens fingrar krampaktigt greppade runt klockan.
Själv vacklade jag till när jag trampade snett i vägrenen och vänsterbenet slängde okontrollerat ut mot hunden, som blev rädd och tvärvände tillbaka mot matte. Det var inte många centimeter från att kopplet slog en perfekt ögla runt löparens bakre ben, men han klarade sig! Vi kunde inte annat än att le åt denna osannolika trafikstockning på strandpromenaden i ytterkanten av staden där det vanligtvis är hundratals meter till nästa person. Slutet gott, allting gott.

Nu sitter jag här, mer än ett år senare, och skriver detta. Systemförändringarna som krävdes för att kunna lösa bildtext är klara och live sedan några månader tillbaka, och bildtextfunktionen är på väg att rullas ut till alla våra användare.

Vi gjorde det!

Mycket har hänt på vägen så det hinner vi inte med här, men en sak kan jag säga: Det här med text kan vara mer komplext än vad det först kan verka. Förutom resultatet som syns i appen, så har vi en bra grund att bygga vidare på, men framförallt mycket mer kunskap om våra användare, tekniken och omvärlden. Och vi har fler idéer än någonsin.

Det äldre paret, har de sina minnen på gamla fotografier kanske? Inklistrade i fotoalbum? Korta texter med snirklig stil? Eller är det mesta i en enda stor låda med foton. Kanske har någon av dem en massa bilder lagrade på hårddisk någonstans?

Hur kan man då lägga in bilderna i sin Once Upon bok? Eller är det ens en fysisk bok de ska in i? Är webben möjligen ett bättre alternativ? Hur kan Once Upon hjälpa dem, deras barn och barnbarn, med att bevara och återuppleva deras minnen nu och i framtiden?

Bilderna på vattenvirvlarna skulle kanske inte betyda mycket för någon annan, men de blev ett minne för mig, och nu är de kanske sammankopplade med något för dig. Bild och text kan tillsammans verkligen förstärka och förgylla ett minne.
Hur kan Once Upon bäst hjälpa våra användare att välja bilder och berätta med text, utan att det ska kännas svårt eller överväldigande? Och i det här fallet, visst ger filmen en extra dimension till den upplevelsen, men hur skulle vi hantera det? Kanske inte i en bok, men det finns väl andra sätt?

Trafikstockningen, nog hade det varit kul att se den i efterhand, lite utifrån så att säga, eller ur allas perspektiv? Hur hade man kunnat fånga det ögonblicket? Accelerometer fanns ju i min mobil och löparens klocka. Kanske hade löparens solglasögon filmat händelsen? I en framtid är det kanske ett par AR-glasögon istället? Och hur skulle man återuppleva en sådan händelse i så fall?

Det är många frågor och svaren ligger ganska olika långt fram i tiden. För vissa frågor kanske svaret är att det inte är aktuellt för Once Upon alls, medan andra är precis det vi borde jobba vidare med. Det enda jag vet just nu är att det finns hur många frågor som helst att leta svar till.

Hans Eklund, CTOhans.eklund@onceupon.se