Leverans inom 5-7 vardagar
Stories
1 januari 1970
Matilda är designer, ELLE Sverige-bloggare och nybliven mamma som navigerar i livet, kreativiteten och identiteten från sitt hem i Göteborg. I det här samtalet reflekterar hon över de första månaderna av moderskapet, dess glädjeämnen, utmaningar och de lugna stunderna som betyder mest.
Hej gänget! Självklart vill jag prata med er.
Jag är en nybliven 30-åring som, när jag inte är mammaledig, jobbar som Art Director på en mindre design och reklambyrå här i Göteborg. Och just det, sen bloggar jag hos ELLE Sverige också.
Jag mår som allra bäst när jag får skapa och vara kreativ. Det kan handla om mode, inredning, trädgård, pyssel eller fotografi. Så länge jag får utlopp för det som så ofta pyr inombords, är jag nöjd.
Min familj och jag har precis köpt ett hus som vi renoverar och jag trivs i vår lugna men rätt kaosartade tillvaro. Jag har kämpat med min ångest sen sena tonåren och med den har jag lärt mig värdesätta de mindre sakerna i min vardag. Ett gott kaffe, en promenad i skogen eller en långsam morgon med familjen framför Nyhetsmorgon. Det är dom allra viktigast sakerna för mig.
Ja min Ferdinand, han blir 10 månader nu. Det är otroligt vad fort tiden går. Moderskapet är enligt mig påfrestande, livsomvälvande, och helt underbart. Aldrig har något gett och tagit så mycket på samma gång. Om jag innan var ödmjuk inför hur det skulle bli att vara någons mamma, är jag då hundra gånger mer ödmjuk för hur det faktiskt är. Alla känslor är så stora och nya att det ibland är svårt att navigera sig fram. Jag försöker vara snäll mot både mig och Ferdinand i våra känslor, det är vår bådas första gång.
"Jag har lärt mig värdesätta de mindre sakerna i min vardag. Ett gott kaffe, en promenad i skogen eller en långsam morgon med familjen framför Nyhetsmorgon."
Sen Ferdinand kom och gjorde mig till mamma har bruset blivit tystare i hjärnan. Han har gjort mig lugnare inombords. Små saker som förut kunde tynga ner eller ge mig ångest spelar längre inte någon större roll. Jag har alltid varit en person driven av prestation men för Ferdinand behöver jag aldrig prestera. För honom har jag varit rätt från start - så har jag nog aldrig känt inför något eller någon förut.
Det är verkligen toppar och dalar. Jag försöker vara snäll mot mig själv och sänka kraven, speciellt under de tuffare dagarna. Jag pratar med kvinnor och mammor i min närhet, dom har oftast så mycket klokt att säga. Sen har jag också från start försökt lita mer på magkänslan än på internet. Jag gör det jag tror blir bäst för mig och min bebis och på vårt sätt. Jag ser till att ofta påminna mig om att det finns lika många unika mammor som det finns bebisar och att ingens resa är mer rätt än någon annans.
Det finns inga jag har så stor respekt inför som oss mammor. Om man kan vara en girls girl, är jag en moms mom. Jag hejar på alla mammor, vilka sätt man än väljer för sig själv och sin bebis - så länge båda mår bra.
“Jag har alltid varit en person driven av prestation men för Ferdinand behöver jag aldrig prestera. För honom har jag varit rätt från start..."
Ja, jag har nog aldrig upplevt så starka ensamhetskänslor som jag gjort under graviditeten och delar av föräldraledigheten.
Just nu är jag inne i en period där jag verkligen känner att jag tappat bort delar av mig själv men jag försöker tänka att inga faser eller känslor är för evigt. Då känns det lite lättare. Jag saknar många delar av Matilda och önskar att dom får utrymmet att komma tillbaka snart.
Det är ett sätt för mig att få ur mig lite av allt det som snurrar och surrar i huvudet. Jag tänker så sällan på att det jag skriver ska nå någon. För mig är det fortfarande väldigt nytt att ha en plattform som når ut till ganska många människor. När jag delat de lite djupare tankarna får jag ofta så fin respons och chans till diskussion med olika personer. Det är så himla fint att få andras perspektiv och historier. Det om något är läkande, att höra hur man inte är ensam.
Jo men skrivandet är ett. Men jag är nog ganska verbal också. Nästan alltid när något tynger mig brukar jag prata med min man. Han känner mig som ingen annan och kan nästan alltid hjälpa mig att sortera ut känslorna. Sen är naturen en annan. Jag är uppvuxen i Jämtland och har alltid spenderat mycket tid offline och ute i naturen när ångesten knackat på. ”Touch grass” som man säger. Det funkar nästan alltid.
“Det är så himla fint att få andras perspektiv och historier. Det om något är läkande, att höra hur man inte är ensam."
Att alla känslor är okej att känna. Precis alla. (Och att det verkligen är jätte JÄTTEsvårt att komma i tid med en bebis.)
Tack för att jag får chansen. Min nästa fotobok kommer heta ”Ferdinand och Frankrike”. Vi spenderade 6 gemensamma veckor där med familjen under våren och jag har samlat hela resan i en fotobok för honom att bläddra i när han blir äldre. Tills dess får vi kika i den innan läggdags.
Information
Om Once Upon
Information